Om jag hade pengar...

Hela helgen har vi varit på Utö. Vi skulle egentligen åka dit i lördags, eftersom vi skulle på 45-års fest. Men vi var lite spontana och åkte ut redan på fredagen. Så vi har lyxat till det och bott på hotell, ätit hotellfrukost och haft det skönt. Åkte hem idag, söndag, med 11-båten.

Vi var på fest hos en man med alldeles för mycket pengar. Han köper och köper saker. Den ena båten större än den andra. Det är dyrt att vara rik. Jag kan bli avundsjuk på att ha råd med så overkliga saker. Samtidigt som jag inte vet om jag vill ha allt det där. Ta hand om en sån megabåt... herregud, vad trött jag blir.

Sonen har varit ett fullkomligt solsken. Alla säger "herregud, vilken glad liten kille"! Och ja, det är han verkligen. Hur jäkla ascharmig som helst. Satt i sin matstol i två timmar i streck vid middagen och bara skrattade åt allt. Höll färgen och låtsades som att han gör så jämt.

Min bonusdotter ska upp till Östersund på fotbollsläger och kommer sedan flyga till Stockholm och möta oss på Arlanda inför att vi alla ska åka till Italien. Hon ska alltså klara sig själv på Östersunds flygplats. Hon har nu fått en detaljerad beskrivning av hur flygplatsen ser ut, var bussen stannar, hur hon checkar in, vart hon tar vägen sedan och så vidare. Hon sitter och skrattar lite nervöst och har packat ner den nerkladdade ritningen i sin plånbok. Jag sitter och tänker att jag inte minns hur det var att inte våga. Att inte kunna. Det är numera så självklart att klara av att flyga, åka tåg, vara ensam, testa sig fram och faktiskt alltid klara sig. Jag trodde nog att jag skulle komma ihåg hur det var, den där pirriga och asnervösa känslan. Men jag gör inte riktigt det. Barnasinnet är längre bort än jag trodde.

Har nu skickat in alla papper och kompletteringar till den andra Steg-2 utbildningen jag sökt. Känner mig lite otålig i väntan på svaret (som jag helt kallt räknar med blir positivt, hur jag nu kan vara så säker på det). Jag pratade med Umeå i telefon i onsdags, när jag satt i bilen på vägen hem från Åre. Insåg efter att vi lagt på att hon nog hade intervjuat mig (man ska egentligen åka dit på intervju). Fattar inte att jag inte förstod det när det pågick, hade kanske ansträngt mig ännu ett snäpp då. Men nu är saker sagda, och jag står för dem. Borde få veta inom ett par veckor om jag kommit med eller ej. Om jag kommit med kommer jag påbörja en treårig resa, där jag en gång i månaden ska åka till Umeå och utbilda mig till legitimerad terapeut. Herregud, vad roligt. Kan knappt bärga mig!!!

I graviditeten mår jag absolut ingenting. Känner ingenting. Mår ingenting. Inte illa, inte glad, inte trött, inte några fosterrörelser. Känner mig bara tjock och rätt ful. Ännu en värdelös sak med att föda i december - man får den där tjocka och inte alls vackra magen mitt i sommaren.

Nu ska jag hjälpa till och leta upp saker som dottern behöver ha med på sin resa. I vanlig ordning ska allt fixas vid 10 på kvällen, typiskt henne... J, hoppas att du får det toppen på ditt läger!