När John Blund smiter

Jag och sambon har det riktigt bra tillsammans sedan förra svackan. Han har fått en luftmask att sova med på nätterna (som gör att han inte snarkar) och den har gjort underverk, för oss båda! Han känner sig mycket piggare och jag slipper vakna av hans snarkning. Och det som har blivit mycket tydligt är att när han inte är så bottenlöst trött, så är han heller inte lika nedstämd. Han vaknar med mycket mer glädje och ork och visar inte alls den nedstämda sida som jag annars är van att se.

Jag hade en trött dag i söndags, och ville inte göra något kul, gnällde, var irriterad och irriterande och skickade vibbar om att saker inte var bra. När vi pratade om det så sa sambon: Jag förstår att du är trött och att det är därför du är så här, och det är nyttigt för mig att uppleva. Du har levt med mig när jag varit så här i åratal, och jag tröttnar på dig efter en dag. Jag borde har mer tålamod. Men det är bra för mig att se hur det är att leva med, men det är också bra för dig att uppleva hur trötthet tar all glädje ifrån en. Och att man inte behöver vara psykiskt sjuk för att känna så här, det räcker med att vara mycket mycket trött.

Han har så rätt, och jag tror att vi båda kände oss skamsna men också fyllda av känslan "se nu, hur svårt det är att vara på min sida bordet!" Vi blev snabbt sams igen, och kvällen blev mysig.

Jag har annars haft en jättebra vecka. Jag har det så himla mysigt med sonen. Vi hittar på saker, gå promenader, busar och skrattar mycket tillsammans. Han är ju bäst, men det har jag alltid sagt. Vi var på KS igår och undersökte om han har två kulor i påsen, vilket han har. Skönt, då slapp han en operation.

Har inget jobb förutom familjerådgivningen att göra just nu, till och med skolan är så gott som klar. Så mycket tid jag har för mig själv! Att göra vad jag vill. Jag har streckläst en mycket bra deckare, Hypnotisören, och unnat mig att bara ligga ute i solen på altanen och haft det skönt när plutten sovit. Att vara mammaledig är nästan för bra för att vara sant.

Plutten har flyttat hemifrån, in i sitt eget rum. Rätt skönt, att kunna låta mer i sovrummet om man vill, kunna prata och bläddra i sin bok utan att vara orolig att man väcker honom. Han har somnat utan knussel, och sovit lika bra/dåligt som han gör alla andra nätter. Flytten verkar inte ha påverkat honom nämnvärt.

Jag har en vän som precis fått ett missfall. Jag började gråta när jag läste hennes sms och kastades tillbaka till vårat missfall, för snart två år sedan. Hur jag skrek rakt ut, hur tårarna inte slutade att forsa och hur otroligt svårt det var att ta till sig det besked man fått. Hur det bara inte fick vara sant. För om det var sant så skulle jag gå sönder. Men man går inte sönder, inte helt. Man klarar även det. En stor hjälp för mig var att bli gravid igen. Att längta efter ett annat barn (även om det tog några månader att acceptera att det nu var detta barn jag skulle få, och inte det som jag förlorat). Jag minns att jag den sommaren försökte komma på vad det var för syfte med min förlust. Vad skulle jag lära mig? Vad skulle jag förstå som jag inte förut förstått? Har alltid inställningen att det finns en mening med allt, men kring detta kom jag inte på vad det skulle kunna vara. Och jag har fortfarande inte kommit på det. Det är för mig enbart något fruktansvärt, utan syfte eller funktion.

Jag har heller inte blivit så där att jag tar till vara på livet på ett helt annat sätt än innan, eller att jag nu förstår saker jag innan inte förstod. Jag vill påstå att jag är samma person som innan missfallet, utan varken mer eller mindre insikter och förstånd.