Vem har placerat gnällmonstret hemma hos mig?

Sitter på min älskade altan och min plutt sover. Tack gode gud, vilket bök det har varit med honom senaste dagarna. Som att han har återgått till ett tidigare utvecklingsstadium och plötsligt vill bli buren, inte gå med bara en hand i min, utan det måste vara båda. Behöver bli så road så road så road. Och annars gnälls det. God damn vad det gnälls. Kan inte få någon ro att göra något när jag konstant hör detta gnäll. Och jag blir arg, irriterad. Har inte alls något bra tålamod längre. Häromdagen när vi satt och åt lunch, alltså att jag matar honom, så kastade han sig bakåt, grät och skrek, ville inte äta, inte dricka, hade precis sovit och hade ren blöja. Det spelade ingen roll vad jag gjorde. Och till slut nästan skriker jag "men vad vill du??!!" Får ju så klart inget som helst svar på denna desperata fråga. Så om han är i någon utvecklingsfas just nu - kom ur den! Mamma saknar dig!

Det är lite pinsamt men jag kände idag, när han gnällde och grät om vart annat, att jag nästan kände mig rädd för honom. Alltså inte i ordets rätta bemärkelse, men liksom rädd att han ska kunna ta över, vinna, att mina ansträngningar inte är till någon nytta. Att jag ska vika under för mina principer för att jag så snabbt tröttnar på att lyssna på honom. Som en princip jag har varit stenhård på - att han inte får äta socker. Jag tänker att det kommer komma ändå, i mängder. Vi behöver inte börja med det tidigare än nödvändigt (speciellt inte med tanke på vilka sockerjunkies hans föräldrar är). Men idag, när jag bakade både chokladmuffins och sockerkaka, så fick sonen slicka av visparna med all smaskig smet på. Och han var ju nöjd så klart. Och då är jag nöjd. Gillar inte att jag så snabbt ger efter på detta sätt. Han kommer ju fatta det, utnyttja det. Inte än kanske, med det kommer snart.

Jag har fått kritik, helt befogad, att jag mutar sonen när han gråter eller gnäller. Till exempel när vi är ute och går i vagnen och han ledsnar och gnäller och ålar sig runt, men vi har 20 minuter kvar innan vi är hemma - då ger jag en majskrok eller liknande för att få tyst på honom. Sambon tycker att det är helt fel, att jag måste lära mig att stå ut med hans missnöje. Håller med, absolut, men hur ska man orka det? Hur ska jag orka lyssna på hans stegrande gnäll i två kilometer? Jag tycker faktiskt inte att jag mutar hemma så ofta, mest när vi är ute, när det är svårt att bära eller roa honom. Kommer jag nu få ett sånt där odrägligt barn som kastar sig hysterisk på golvet när han inte får senaste Bamsetidningen? Måste stoppa denna utveckling, det fattar jag ju.

Har fått mail om att jag är behörig till Steg-2 utbildningen (tacka f-n för det, så mycket slit som det var för den, 19 bilagor skickades med!) men att den inte kommer börja förrän januari 2011 för att det var för få behöriga sökanden. Suck, vänta ännu ett halvår alltså. Passar inte min planering...

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra till hösten. Nu föll ju en hel dag i veckan med plugg, och jag tror att plutten ska börja på dagis under hösten. Vad ska jag göra då? Skriva utredningar? Måste fundera på detta lite seriöst, har liksom inte alls engagerat mig i min arbetssituation framöver, eftersom det har känts som att det kommer lösa sig. Men det löser sig ju inte av sig själv! Gnugga geniknölarna nu!

Jag behöver fler vänner. Eller vänner som har lite mer tid. När folk har barn så reduceras deras tid till hälften. Och när de har två barn så reduceras den till nästan inget. Det är så svårt att få till regelbundna träffar med de jag tycker om. Det blir så sällan att relationen mest bygger på att återberätta om senaste tiden. Det blir ingen process, ingen fördjupning. Jag saknar det. Och det skrämmer mig. Hur ska man kunna ha goda relationer fram i livet. Som inte enbart bygger på att vi båda är på lekplatsen och gungar våra barn. Om jag vill äta en mysig lunch -utan barn - på fredag, hur ska det gå till? Det finns ingen! Inte ens en fika på eftermiddagen är möjlig. Alla ska snabbt hem till sina väntande familjer, ingen har tid att vara vuxen, kompis. så tråkigt! Och jag kommer väl bli likadan antar jag, varför skulle jag vara annorlunda?

Nej, nu ska jag lägga in om föräldradagar på försäkringskassans hemsida. Snart fyller ju plutten 1 år, och då måste man ju ta ut 5 dagar i veckan (konstig regel, fattar inte den alls). Så dags att knappa in på deras hemsida!