Marocko

Precis hemkomna från Marocko! För att kort sammanfatta vistelsen så kan jag säga: ljuvligt väder med lagom värme och lite kyligare på kvällen. Fint hotellrum i någon form av radhuslänga med liten gräsplätt utanför. All-inclusive, så vi behöver knappt lämna hotellområdet. Maten är dock i enformigaste laget och vi kommer nog inte sörja just den när vi lämnar. Det är mest vegetariskt och en del ris och potatis. Så jag har ätit en årsförbrukning av aubergine, lunch middag, lunch middag…

Sonen är helt underbar! Han har nog aldrig haft det bättre. Han får bada i poolen flera gånger om dagen, och tjuter av skratt varje gång. Han blir gullad, runtburen, pussad på av ALLA. Hotellets nya maskot. Han åker vagn snällt varje morgon när vi går vår entimmes morgonpromenad på stranden, likadant på kvällen. Han tycker det är jättekul att titta på alla barn som leker längs stranden, alla fåglar, och, återigen, alla som kommer fram och leker med honom. Han får äta en massa bröd och yoghurt varje måltid och mutas med majskrokar däremellan. Fått lite färg på nosen har han också, varken jag eller hans pappa är några hejare på att smörja in honom. Han vill gå hela tiden, och håller oss i fingrarna och knatar runt runt. Vi har upptäckt att han har en stor fascination av djur. Alla djur. Hotellets katter harblivit jagade och ropade på varje dag och fåglarna kan hålla honom sysselsatt en hel (nja, halv kanske) lunch. Vi har även hälsat på en lama, som sonen inte alls verkade rädd för, utan tvärtom, ville ta på (men eftersom hans mamma inte har någon som helst koll på om det är några farliga djur, så struntade vi i det). Ja, sonen har det toppen. Han kommer nog sörja mest av oss alla att vi ska åka hem.

Jag och sambon krisade i vanlig ordning två dagar innan avresa. Lite värre än vanligt tror jag. I alla fall så gick det så långt att han sa till sin dotter att vi kanske inte kommer bo tillsammans mer. Hon blev otroligt ledsen och det hela slutade med att vi satt i soffan allihopa och åt min nybakade apfelstrudel (första gången, riktigt gott) och sa ”Det är så här vi ska ha det, och det är detta vi ska kämpa för”! Jag minns inte längre vad som utlöste alltihop, men vi har ju saker och jobba med, inget snack om saken. Jag har två stora frågor som jag måste få ro i och det ena är: Vill jag leva med en man som haren depression (med ALLT vad det innebär)? Och den andra frågan är: Vill jag leva med en man som kanske spelar ett spel när jag tror att vi har det bra tillsammans? Förstår att jag måste utveckla den sista: Han och jag kan ha massor med bra stunder, både hemma, på resa, med andra, själva. När jag kommenterar att vi har det så bra, så kan jag (då eller senare) få veta att allt är ett spel. Han har det aldrig bra, för han vill inget, inget är roligt. Om vi har det bra så är det bara för att han gör det som jag vill, och då tror jag att vi har det bra.

Den känns.

Jag vet ännu inte. Jag vet verkligen inte. Dessa frågor är i det närmaste omöjliga för mig att komma till någon konsensus i, eftersom det varierar hur jobbigt jag tycker att det är. Ibland inte jobbigt alls, ibland helt outhärdligt. Nu har min sambo sagt att det är upp till mig. Vår relation är upp till mig. Han vill leva med mig, men han står inte ut med att förstöra mitt liv. Så välj Lisa.
Eftersom jag helt plötsligt inte tycker någonting i frågan, och inte verkar ha stake nog att fatta ett slutgiltigt beslut, vilket som helst, så börjar jag med mina oändliga jämförelser. Hur ser andras relationer ut? Hur bra/dåliga är andras partners? Vad bör man stå ut med/inte stå ut med? Och så vidare i det oändliga. Det kan hjälpa mig ibland, men endast om jag kommer fram till att vi alla har valt partners med en säck skit, som vi bara måste hantera. Om jag känner det som att alla andra har superglada, sociala, kompetenta, ambitiösa, reflekterande och kärleksfulla partners, ja då rasar ju min tillvaro. Nu har jag i ärlighetens namn allt det där redan, utom det superglada.

Min stora skräck är att vi separerar och att jag inser om X antal år, när jag levt med en annan man, att det här blev banne mig inte bättre. Det blev likadant, fast annorlunda. Och då har jag splittrat upp min familj helt i onödan. Att göra slut med sitt barns pappa är ingen lek. Jag förstår det nu, bättre än någonsin. Och plötsligt känner jag stor respekt för alla som klarar, vågar, orkar skilja sig. Det krävs otroligt mycket mod. Men jag vill hålla ihop min familj. Och jag kommer kämpa hårt för det.

Under den här resan har min sambo lyckats förklara den del saker för mig, om mig. Jag kan bli så matt när jag till slut inser vilka brister jag har – och att jag inte har en susning om hur jag ska göra för att förändra mig. Som att jag inte är så bra/intresserad av att göra saker för andras skull om det inte i någon form gynnar mig. Jag tänker på mig själv som snäll och omtänksam (och det är jag nog också..) men det finns en väldigt egotrippad sida hos mig som jag inte riktigt vill kännas vid. För att ta ett exempel, som kommer från min mamma. Jag promenerar gärna och ofta, och går alltid snabbt. Oavsett väder, barnvagn, humör, ork. Jag fullkomligen hatar (ja, i detta fall får man använda det ordet)att gå långsamt. Jag blir stressad, rastlös, på dåligt humör. Min mamma däremot går långsamt. Hon har börjat promenera lite, för att bli av med lite övervikt, och vill gärna gå med mig. Men hon har valt att inte fråga mig, för hon vet att jag aldrig skulle acceptera att gå i hennes tempo. Och om jag skulle göra det, skulle jag vara irriterad hela tiden. Och hon vill ha trevligt när hon går, så hon går hellre själv. Det är ju verkligen pinsamt, att jag inte kan under en enda promenad anpassa mig efter någon annans tempo, för att få vara med henne, stötta henne i hennes strävan efter att röra mer på sig. Men det tar emot så inom mig att det knappt går att kontrollera.

På detta sätt känner jag kring en massa saker i mitt liv. Fika på ett omysigt café, bo på ett astrist hotell, sitta inne när solen skiner, titta på tråkiga tv-program med mycket mera. Detta är de små sakerna… sen kommer de lite mer avgörande sakerna, som jag knappt vill nämna här… Ställa-upp-sex, vara med ett gäng tonåringar när jag egentligen vill vara ifred, sova på soffan så att sambon får snarka i sängen istället, resa med människor jag inte vill resa med, vara med människor som super inför sina barn, kallprata en hel middag, ha ett ”fult” hem (dvs möbler som inte jag tycker är snygga), låta syskonbarnen styra julafton (när slutade jag vara så liten att jag inte får vara med och bestämma hur julafton ska arta sig?). Min sambo kan, med rätta, blir otroligt provocerad av detta hos mig. Jag har nog vetat att jag är på detta sätt, men ändå inte riktigt vetat, inte så där ända in i själen. Och nu när jag vet… jaa, vad ska jag göra med det nu? Som jag brukar säga ”ibland vill jag vara en lycklig idiot”.

Klockan är nästan 18 här. Plutten ska vakna snart efter sin eftermiddagslur, vi ska alla tre gå ner till strandpromenaden och ta en glass, en sista. Sedan en sista middag, en sista show av den ybertrevliga personalen, och sen en sista natt lite för hårda sängar. Sen hem till snöslasket, vardag, gymmet, matlagningen, familjen, påsklunchen, jobbet, plugget. Ja, det blir nog bra. Jag vill tro det i alla fall.