Dotter önskas

Alla ni som enbart har söner behöver inte försvara er efter detta inlägg. Jag har ju själv en son, som jag älskar över allt annat. Jag har ända sedan han kom tänkt att jag vill ha en till. Han är ju så himla cool, och jag vill ha en lika cool till. Plus att det kanske är roligare för honom att ha en brorsa.

När vi var i Marocko var det en kvinna som reste med sin 27-åriga dotter. De låg på var sin solstol och drack drinkar, småpratade, smörjde in varandras ryggar, skrattade. På kvällarna klädde de upp sig och satt med var sitt glas rödvin och pratade hela middagarna. De åkte till marknaden och shoppade skinnväskor som de delade på, och färgglada Converse. Upplevelsen var att de hade det väldigt trevligt tillsammans.

Och då kände jag att jag vill ha en dotter. Jag vill också ha ett barn att sticka utomlands med och sitta och prata med nätterna igenom om livet, kärleken, de stora frågorna, drömmarna. Jag vill också leta häftiga skor, jämföra bikiniränder och få vara ett kvinnligt föredöme (eller exempel i alla fall). Hur mycket man än älskar sin söner. Och hur mycket man än uppfostrar dem till att bli tänkande, kommunicerande och kännande varelser, så har jag otroligt svårt att se en 27-årig son följa med sin mamma till Marocko, sitta och sippa rödvin och prata djuuupt kväll efter kväll. Jag är ledsen, men jag ser det inte, jag tror det inte. Och det gjorde mig så otroligt ledsen! Jag vill ha en sådan relation till min son, eftersom jag har det till mina föräldrar och uppskattar det så enormt.

Jag vill ha en son som kan föra sig, vara artig, trevlig, kommunikativ, tänkande, empatisk, självgående, drivande, rolig, allmänbildad, se lite lagom bra ut. En ybermänniska helt enkelt. Och det helt vidriga är att jag tror att det är omöjligt - med en son. För killar är inte sådana! Har aldrig hänt! Känner igen, och inte ens mina föräldrar som har massvis med vänner kunde komma på en enda son som skulle åka på en sådan resa med sin mamma i den åldern. Efter en del värpande kom mamma på en son, som är 35 år, som faktiskt sitter och pratar med sin mamma på det sättet. Oohh, en son, som är 35, det känns ju hoppfullt.

Nej, jag är ledsen, jag vill ha en dotter. Jag vill ha någon som är lik mig. Jag vill ha någon att prata med, umgås med, inte bara serva och vara med på killars vis (det vill säga inte mitt vis). Detta kanske jag kommer äta upp någon dag, men så får det vara då. Jag säger det igen, jag älskar min supercoola son (som plötsligt börjat spela fotboll trots att han inte ens kan stå själv) och jag kommer göra allt jag kan för att få honom till att vilja bli en person som man faktiskt umgås med, inte bara får sällskap av.

Sen är jag inte dummare än att jag fattar att detta är en personlighets fråga. Bara för att jag får en dotter så kommer vi inte sitta och prata djupt när jag har lust. Det är ett resultat av goda relationer genom livet, en läggning hos henne och att vi matchar. Jag fattar det. Men hoppet känns större. Det gör det. Sorry killar.