Liv och död

Jag ska fatta mig någorlunda kort idag, eftersom vi ska till läkaren snart Men eftersom jag har lite tid över (som då måste utnyttjas på bästa sätt) så passar jag på att skriva några rader.

Pyret sparkar som bara den! Igår när jag skulle sitta på jobbet och skriva utredning kunde jag knappt koncentrera mig för jag satt och fnissa högt, ville ha en hand på magen (och då skriver jag inte lika snabbt kan jag säga) och var så fashinerad över att sparkar verkligen syns numera. Jag har sovit dåligt denna vecka. Inser att jag närmare mig ett läge där jag faktiskt inte orkar jobba heltid. Men det är är så himla svårt att be om en deltidssjukskrivning. Inte för att min läkare skulle gnälla, utan för att det känns som att "den som jobbar längst och gnäller minst under sin graviditet - vinner"! Ingen tävling som passar mig. Men jag känner av den. Det är ju inte så ofta folk berättar med stolthet i rösten om deras fruar/vänner/syskon som minsann slutade jobba tidigt och passade på att ta hand om sig själva sista månaderna av graviditeten. Nej, alla ska berätta om de där sega jäklarna som minsann jobbade till nån vecka innan förlossning (eller ännu värre, en kvinna på min systers jobb som jobbade hela dagen, åkte till förlossningen och födde ett par timmar senare och var på jobbet igen efter ett par veckor).

Jag blir påverkad av detta. Jag vill ju se mig som en person som inte blir så påverkad av grupptryck, men helt uppenbart blir jag det i det här fallet. Man vill ju inte vara en mes! Lite foglossningar varje gång man ställer sig upp, svårt att sitta för att ryggen gör så föbannat ont, svintrött, illamående och yrslig är väl alla. Det ska man hacka i sig men ändå gå till jobbet. Jag tycker ju inte det egentligen, det gör jag verkligen inte. Men när till och med Försäkringskassan är snabba på att berätta hur man borde leva sitt liv under graviditeten, så är det svårt att inte bry sig. Tur att jag har en sambo som stöttar mig i 190. Som masserade min rygg igår kväll när jag inte kan ligga i en enda ställning i soffan för att jag har så ont i ryggen. Nog om detta, jag återkommer med uppdatering!

Nu måste jag berätta en annan sak. Jag går ju i terapi. Har gjort i flera omgångar i mitt liv (sedan jag var 16 år) och denna gång har jag gått i 1,5 år. Jag har bara fyra tillfällen kvar, sedan skulle vi avsluta. När jag var där i onsdags berättade hon att detta tyvärr måste bli vår sista gång, för hon har fått cancer! I lugnan och i hjärnan. Hon hade vetat om det cirka en vecka. Men herregud! Jag tänkte direkt på hennes barn, att hon precis ska bli sambo igen, att det blir väldigt märkligt att aldrig träffa henne igen, att jag inte alls vet vad jag ska säga! Jag kan inte påstå att jag blev så förtvivlad, för det blev jag faktiskt inte. Om det beror på att jag är obehagligt känslokall eller på att jag inte kan ta in hela bilden av det hon säger, det ska jag ärligt säga att jag inte vet. Men jag blev praktisk. Hur bler det med mitt intyg på terapi? Ska du inte jobba alls nu? Kommer vi höras? Vad kommer det kosta? Sen satte hon mig i en jätteknepig sits angående just betalning, där jag skulle diskutera med en döende person hur mycket jag skulle betala eller inte för de återstående fyra gångerna. Mycket jobbigt och jag känner mig riktigt arg på henne för det.

Men jag har tänkt på henne sedan dess. Lite små tankar här och där. Vad gör man när man får veta att man har en aggressiv cancervariant? Hon har helt lagt ner sitt egna företag och alla de uppdrag hon var fullspäckad med. En klokt beslut antar jag. Men mer då? Resa? Älska? Jag vet faktiskt inte. Men det kändes absurt att jag samtidigt satt och gnällde över att jag har så svårt att dra ner på min träning, att jag är stressad över diverse triviala saker. Men jag vet att vi som inte har fått en dödsdom på oss inte kan förstå vad det innebär. Vi måste leva vidare. Jag önskar att hennes situation kunde ge mig en större tankeställare, men det gör det inte. Jag känner mig som en oempatisk människa, det måste jag säga.