"Du kommer aldrig att förlåta dig själv"

Så sa min syster till mig när jag pratade med henne om att jag och min lilla familj pratade om att åka till fjällen några dagar på sportlovet eller över nyår. Hon varnade för att jag kan ramla om jag åker skidor, och tänk om jag ramlar på magen? "Men herregud, hur ofta ramlar man? Jag ramlar så gott som aldrig!" var mitt svar på hennes till synes överdrivna oro.

Igår var vi tre (sambo och bonusdotter och ja) på Kungsberget och åkte skidor. Vi hade verkligen längtat och laddat alla tre. Sett fram emot att få komma till vackert snölandskap, testa nya skidorna och använda helgen till något mer än vardagssaker. Vi kom iväg tidigt på morgonen, körde två timmar, tackade den nya motorvägen för att vi kom upp så snabbt (knappt två timmar, inte helt laglydigt så klart) och att det var så mycket snö! Väl framme hade sambon glömt stavarna till oss alla, så vi fick hyra, men annars kom vi snabbt upp i backen. Åkte fram till lunch, tog den obligatoriska skolmatsalsmaten till lunch i den överfulla restaurangen. Sedan var vi varma om tårna och åkte ut i backarna igen. Efter cirka en timme till i backen hände det som inte får hända: Jag ramlade, och landade på magen, eller halva magen för att vara exakt. Jag rullade ett varv och skrek/kved rakt ut. Inte för att jag hade ont, utan för att jag blev så otroligt rädd. Jag kunde inte sluta gråta, eller halvskrika som det kanske snarare var. Sambon kom så klart, kollade igenom mig, om och var jag hade ont. Jag bara grät och kunde inte göra annat än att hålla mig om magen och undra om jag precis mosat mitt barn.

Efter att sambon pratat med mig en stund, bonusdottern satt till synes tyst en liten bit upp i backen, lyckades jag ta mig upp och åka ner till värmestugan. Jag bara grät, hade den ena hemska tanken efter den andra. Jag tänkte att jag kanske hade punkterat hinnsäcken och att vattnet nu gick med ett efterföljande missfall. Jag kände mig blöt mellan benen och sa bara till mig själv att "detta händer inte, det händer inte, det får inte hända".

Väl inne i värmestugan gick jag direkt in på toaletten för att kolla om jag var blöt, vilket jag inte var (mer än de vanliga floderna av flytningar som jag har under graviditeten). När jag kom tillbaka ut till min familj satt bonusdottern och grät. Gömde ansiktet i armarna och kunde inte prata med oss. Jag kunde inte göra annat än att säga förlåt. Förlåt för att jag tog vårt barn/syskon ifrån oss, förlåt för att jag inte tog större ansvar för Pyret, förlåt för att jag utsätter oss alla för detta trauma som knappt går att ta in, förlåt för att jag förstörde vår trevliga skiddag. Sambon försökte stoppa mig, säga att jag inte alls varit oansvarig, jag hade åkt försiktigt, jag är inte skyldig till detta. Men hur kan jag inte vara det? När min mamma och syster säger "ska du verkligen åka skidor, tänk om det händer något"? Det är klart att jag är skyldig. Hur ska jag någonsin förlåta mig själv? Det går inte att skylla på naturens krafter, otur eller taskiga odds. Jag är helt och fullt skyldig till att utsätta mig och mitt barn för en risk som är helt onödig. Gå utanför dörren måste man, men man måste inte åka skidor när man nästan är i vecka 24.
Det fanns inget mer att göra just för stunden då, förutom att vänta på en spark eller paniken över att ingen spark kom. De andra bestämde sig efter att vi fått ner varsin kopp choklad och torkat alla tårar, att de skulle åka några åk till. Jag gick upp till en annan del av värmestugan som hade utsikt över en av nerfarterna. Jag såg en kvinna som var så gott som höggravid på väg ifrån bordet med sin familj, och jag kunde inte låta bli att fråga henne om hon hade åkt skidor med mage och någonsin ramlat. "Nej, när magen är så här stor har jag inte åkt, men jag har ramlat på stan en gång, men det gick bra". Jag kände mig återigen väldigt oansvarig för att jag ens tänkt tanken att åka, och gick och satte mig vid ett bord. När hennes släkt var på väg att gå, kom en äldre kvinna fram och gav mig en biskvi och en chokladboll och sa att hon tyckte att jag kunde ta de där. Människor kan vara väldigt gulliga ibland.

En man tvärs över bordet tittade på mig när jag pustade ut i en stol och frågade om jag var trött. Jag sa som det var att nej, men jag är skiträdd, för jag har precis ramlat och jag är i vecka 23. Han berättade att han är läkare och frågade några frågor och drog sedan slutsatsen att det nog inte var någon fara eftersom jag inte hade ont, mådde illa eller kände något annorlunda i magen. Det var så klart skönt att höra, även om jag insåg att han så klart inte vet något om detta gällande just mig, när han inte vet hur hårt jag föll eller klämt på magen eller något alls. Men lite skönt var det, mitt i all oro.

Jag har ju tur som har ett lydigt barn, som börjar sparka nästan så fort jag sätter mig ner och tar det lugnt. Just därför satt jag på helspänn och försökte samtidigt slappna av och låta Pyret komma igång. Tills slut kom en liten puff. Men den var så liten att jag inte vågade lita på att det var en riktig spark. Men sen kom en till, och en till, och sen ett par rejäla som inte alls går att bortförklara. Jag log och drog en suck, men kände samtidigt att man vet aldrig. Är det "dödsryckningar" eller har Pyret verkligen klarat sig? Och om Pyret har klarat sig, har jag nu gett den hjärnskador eller något annat hemskt?

När bonusdottern kom tillbaka från deras sista åk blev hon mycket glad och lättad av det jag berättade och sprang direkt till sambon och berättade för honom när han kan in. Vi satte oss i bilen och åkte hem, matta och tagna. Pyret sparkade även på vägen hem och även senare på kvällen i soffan framför TV:n. I morse hade vi fullkomlig rock n roll i magen och jag låg still med handen på magen och försökte möta upp alla puffar. Ville att Pyret skulle känna att jag var där, att jag tänkte på honom/henne och nu lovar att ta det lugnare. Kanske till och med ska vara så still att jag inte går utanför dörren alls fram till juni.

Hela dagen idag har jag sprungit in på toaletten för att dubbelkolla att det blöta som känns inte är blod eller vatten. Minsta känsla som är obehagligt har jag stannat upp i och försökt lista ut vad det är för något. Jag har haft mina vanliga ligamentssmärtor och röriga tarmar, men inget ovanligt.

När jag skulle gå ut och gå med en kompis sa bonusdottern till mig innan jag gick utanför dörren att "gå nu försiktigt, du måste ta det lugnt". Det gjorde jag, i den mån det går.

Jag är inte helt lugn än, tänker att det när som helst kan hända något. Jag kan börja gråta bara jag tänker på hela händelsen. Jag började snyfta när jag skulle lägga in Pyrets kläder i en låda igår kväll.

Bousdottern berättade igår att hon fick panik när det hände, att hon bara kände att detta får inte hända. Sambon berättade att hon hade verkligen hulkat när jag var på toaletten i värmestugan och var förtvivlat ledsen. Jag glömmer ofta det, hur mycket hon längtar efter Pyret och hur viktigt det är även för henne att detta blir bra. Hon har sedan jag ramlade frågat ofta om Pyret har sparkat, om jag känner mig som vanligt. Det gör jag, så där finns ingen oro. Men jag har insett hur viktigt detta barn är för mig. Jag känner en tydligare kärlek som jag inte känt på samma sätt tidigare och det är jättemysigt. Jag vill nu möta upp Pyrets alla sparkar, vill ta det så lungt jag bara kan för att inget ska hända. Men jag vet att jag måste fortsätta leva, åka bil till jobbet, ta mina promenader, köra min träning och gå över gatan. Inget av detta går att stoppa, men jag skulle bra gärna vilja.

Jag kommer inte åka mer skidor detta år. Jag kommer inte chansa på samma sätt. Jag har insett, på ett brutalt sätt, att inget är säkert och även de osannolika sakerna kan hända. Och inget är värt att förlora sitt barn för. Absolut inget.