Umeå nr.. jaa, vem vet?

Ligger på sängen på hotellet i Umeå, ännu en gång. Är denna gång dock sjuk, förkyld. Ingen jättekris, men det var ingen höjdare att flyga, eller rättare sagt landa, med förkyldgeggiga öron som aldrig ville tryckutjämnas. Vänster öra vägrade släppa locket, och har fortfarande inte gjort det, vilket gör att hela världen är ganska behagligt tyst. Även barnen är lite förkylda, vilket stressar en del, eftersom även de ska flyga på söndag, då vi åker till Egypten.

Tiden har rusat iväg, som vanligt, och det har inte blivit så mycket skrivande som jag velat. Inte i min egen dagbok heller för den delen. Under januari höll jag på med c-uppsatsen på mycket av min lediga tid, så nu är den klar (1,5 år i förväg - varför?). Det är ju lite spännande med mig att jag nästan blir stressad av att den inte är klar, och vrider mig ur led för att den ska bli färdig så fort så fort som möjligt. När jag är ute i så galet god tid så finns det ju ingen som helst anledning, men trots det stressar jag. Visst är det skönt att den är klar, och stolt är jag, men är det värt det? När jag skrikit en gång för mycket på sonen för att jag helt enkelt är för trött, så undrade jag om det var så klokt att pressa in så många olika saker i mitt liv. Men tror ni att jag då la uppsatsen på hyllan? Nej, jag ökade tempot ett litet snäpp, och blev klar istället. Hör av er om ni vill läsa den "Hur påverkas kärleksrelationen av att ha bonusbarn" (så är inte titeln, men frågeställningen, har ingen klatchig titel än - förslag någon?).

Har blivit lite rädd för mig själv sista veckorna, i relation till barnen framför allt. Eller sonen, om vi ska vara helt korrekta. Han är ju 2,5 år, ljuvligaste lilla ljuvliga, men kan vara så satans gnällig om han bara lägger manken till. Häromveckan tappade jag besinningen helt. Han gnällde över allt som överhuvudtaget är möjligt, direkt när han vaknade: vill ha frukost, nej inte gröt, smörgås, nej inte ost på, äta vid soffan, JOOO - äta vid soffan, juice - pappas eller nyponjuice? - pappas, neeejj inte pappas, Nypon, neeejj inte nypon, inte juice, inte gå till dagis, inte byta blöja, absolut inte borsta tänderna och buhuhuhu - hon tar min späckhuggare!!!!

Mamma Lisa ruttnade till slut, och även om jag mycket väl vet att det bästa är att skämta bort det, ignorera, avleda eller något annat pedagogiskt, så skrek jag. Herregud vad jag skrek. Och lyssna på den här begåvade uppläxningen: "SLUTA SKRIKA! DU FÅR INTE SKRIKA SÅ DÄR!" Man är ju inte alltför begåvad när man är i affekt... Hur som helst så bar jag honom i armarna in på hans rum, småslängde honom i sängen, skrek lite till, gick ut och stängde dörren, lyfte upp en mycket rädd och orolig liten dotter - och skämdes. Har jag inte mer kraft än så där?

Sen märker jag att jag har ont i halsen. För att jag skrek så fruktansvärt högt. Rakt i hans öra. Så nu har jag ont. Gud straffar somliga genast.

Det hela slutade med att min underbara son kom med nerböjt huvud och kröp in i min famn och sa förlåt. Och jag sa förlåt. Och jag skämdes ännu mer. Och jag frågade om han ville vara hemma från dagis (nej, kommentera inte ens logiken i det). Det ville han, och jag lovade mig själv att inte skrika mer på honom den dagen. Höll det löftet.

Men den där ilskan som bara väcks på en millisekund av små barn, den är nästan obehaglig. Den skrämmer. Jag skriker inte särskilt mycket annars, på någon. Kan höja rösten så klart, men detta är så okontrollerat och explosivt. Och tror ni att det hjälper? Tror ni att han plötsligt lyder och är samarbetsvillig? Nej nej och åter nej. Och det kan jag på ett sätt tycka om.

Men sen hände något spännande (eller väldigt ledsamt), och det var förra helgen när jag skulle laga mat på lördag kvällen. Jag längtade efter lite roligare mat, lite lördagslyx, något nytt. Tyvärr lever jag med helt fel man för sådana ambitiösa projekt, eftersom han helst äter antingen spaghetti och köttfärssås, en köttbit med skysås eller typ korv. Han uppskattar inte alls mina inovativa maträtter, men tuggar och sväljer snällt. Men denna kväll ville jag i alla fall göra det, och jag ville att allt skulle bli så där bra. Barnen är tysta och glada under middagen, vi har något vettigt att prata om mellan tuggorna och sen somnar barnen som små ljus halv 8. Så blev det inte. Sambon undrade vad vi skulle äta, såg inte så imponerad ut när jag berättade, jag tände till direkt, högg tillbaks (typ: det går ju inte att laga den den och den maten, eftersom du inte äter några annorlunda smaker överhuvudtaget). Han högg tillbaks - och sen var det igång. I ren protest bytte jag matkurs och började slänga ihop en ugnspannkaka (en bit ifrån den glammiga lördagsmiddag jag hade tänkt mig...), men då säger han, som han alltid gör när han är arg, - "Jag vill inte ha någon mat". Jag blir så j-vla arg. Jag slänger in grejerna i kylskåpet och skriker till honom: "Men då skiter vi i mat!"

Han sitter lite paff vid matbordet, jag går in på toa och gråter en kontrollerad skvätt. Samlar ihop mig och går ut i hallen för att ta på mig och komma ut lite. Sonen piggnar till "Vart ska du mamma? Jag vill följa med!" Sekunden senare kommer dottern hasande på rumpan och sträcker armarna mot mig och vill också med. Det hela slutar med att jag står på lekplatsen i 10 minusgrader, halv 8 på kvällen, på min lyxiga lördagskväll. Vad bra allt blev. Hur blev det så här? Och hur blev jag så arg? Inser att sambon troligtvis njuter lite av mitt utbrott, det brukar vara han som står för dem, men nu var han den kontrollerade och samlade, inte jag. Och det kommer han komma ihåg. Och detta kommer jag få äta upp. Fan också.

Har inte varit lika arg sedan uppsatsen blev klar, så jag hoppas att jag kan tillskriva den en del skuld. Har bestämt mig för att göra det, och håller fast vid det till motsatsen är bevisad.

Jag och min syster har fortfarande inte pratat med varandra. Det har gått.. jaa, 6 veckor nu. Vi brukar prata med varandra nästan varje dag, men nu är det tyst. Jag är ganska säker på att det förväntas att jag hör av mig, säger förlåt för allt jag sa, backar och ser till att allt blir som vanligt. Men jag ska försöka att inte göra det. Ska försöka våga stå för att förändring behöver ske. Och att allt inte kan hänga på mig. Det kan inte vara så att jag är den som ska både våga förändra och ta ansvar för att ingen tar illa upp i processen. Och att jag ska lyssna och agera på kritik mot mig, men får inte ge någon eller förvänta mig någon förändring tillbaka.

Jag börjar skönja ett mönster i vissa av mina relationer. Att någon kan säga att den vill att vi ska göra något, på ett visst sätt, en viss tid. Om jag inte nappar på det föreslagna och i det närmaste tar över hela grejen och ser till att den blir av - då blir den inte av. Och så kan jag få höra att jag ju inte ville. Inte ville? För att jag inte gör det jobb som den personen själv rimligtvis borde göra? Det funkar ju inte likadant åt andra hållet - att jag säger tex att jag vill resa till ett visst ställe - då är det ju ingen annan som kollar upp flyg, hotell och bra utflyktsmål, utan det gör jag. Jag är snabb och vill ha saker på mitt sätt, det vet jag, men samtidigt vill jag gärna att någon annan tar rodret - men gör det ordentligt!