Egypten, platsen Gud glömde

Jag och min lilla familj (minus bonusdotter) är just nu i Egypten, Marsa Alam, på en veckas sol-och-bad-semester. Vi har det oförskämt bra. Haft toppenväder (utom just idag då det blåst en del), all inclusive, uppvärmda pooler, fint och stort rum, gosiga barn som är mycket nöjda med tillvaron och jag och sambon har det mycket bra ihop. Därmot är vi på ett mycket märkligt ställe. När vi flög in trodde jag att den flygplats vi cirkulerade runt var en militärflygplats, och att vi snart skulle se någon form av stad eller bebyggelse framför oss som vi skulle landa i närheten av. Men icke. Detta var allt. Sand, sten, sand, sten - i all oändlighet. Sen ligger då en pluttig flygplats, några hus, och vårat hotell.

Som tur är så är hotellet fint och allt bra, så länge vi håller oss innanför murarna. Utanför väntar bara tomhet, depression, fattiga arbetare som bygger fortsättningen på detta jättekomplex, någon liten butik med souvenirer, bilar som kör för fort, vägar med knaggliga kanter och utan trottoarer, nerlagd vattenpark och bommar in till vårat hotell. Vi stoppade ut näsan en kort kort stund på morgonen idag, men drog snabbt in den igen. In till våran skyddade verkstad, där vi kan låtsas att detta är verkligheten, det är så här de lever, de där egyptierna.

Det finns en kids club. Inte en Bamseklubb, utan mer som en öppen förskola. Ett hus med massor av leksaker, puzzel, bollar, papper och pennor, spel och så vidare. En rysk kvinna jobbar där hela dagarna, 7 dar i veckan, året runt. Hon är 33 år, har inga egna barn men längtar, är gift med en egyptisk man, har inga vänner här, är ledig en helg i månaden och då äker de till Kairo och träffar hans mamma. Jag har suttit och pratat med henne en hel del medan mina barn leker. Vi har pratat om att längta hem, att ha fel eller för få hormoner så att det inte blir några barn, om att en kvinna som jobbar i receptionen är kär i hennes man så nu kan de inte umgås mer, om att hon är utbildad frisör men det finns ju absolut INGET i denna håla, så detta var ett bra alternativ. Hon är städmanisk, plockar och plockar undan alla leksaker innan ungarna ens har börjat leka. Hon är så snäll så man blir ledsen. Igår kväll vid middagen, när mina barn ännu en gång flippar ur i gnällkavalkad för att de inte orkar vara snälla och sitta still längre, så kom hon förbi och sa att hon kan ta med dem till Kids Club, så att vi får äta ifred. Ehh... jaa, verkligen... jaaaa!!! En halvtimma from heaven inföll och vi njöt, men vågade knappt tro att det var sant.

Tänker på henne ofta. På hennes liv. På hur torftig hon måste ha det. Hon säger att hennes man är very suportive, att hon har det bra. Jag har svårt att tro det. Men så jämför ju jag med Sverige, med hur mitt liv är och vad mina alternativ är. Hennes kanske ser annorlunda ut. Detta kanske är bättre, och det är ju fruktansvärt, det säger något om livet i Ryssland. Hon berättade förresten att skaffa barn "artificial" kostar 100 000 dollar. Det vill säga - endast till för de rika.

Förutom denna kvinna är det bara män. Alla är män överallt, och det var jag beredd på, för det var likadant när jag var i Hurgada för 12 år sedan. Ett ställe jag aldrig återvänder till. De araber jag mötte gjorde inte någon bra reklam för sitt folk eller land, om jag uttrycker mig milt. Nu lever vi i skyddad verkstad och alla vi möter får betalt för att le mot oss, och det är jag pinsamt nog tacksam för. De sköter sitt jobb bra, jag glömmer nästan vilket vidrigt ställe jag är på egentligen.

Dagarna ser likadana ut. Tidig morgon eftersom dottern envisas med att tycka att kl 6 är tillräckligt med sovmorgon. Vi gör oss klara, hänger på låset till frukosten och öppnar 7. Sen badar vi, sover, äter lunch, badar igen, slappar lite, leker i Kids Club-rummet, gör oss klara för middagen, äter den, går hem och lägger barn och sen... sen kommer dagens kanske bästa stund. Jag och min älskade sätter oss på altanen, vi äter vår medsmugglade efterrättstallrik, dricker te och pratar i ett par timmar, tills ögonlocken börjar klippa och vi samstämmigt säger att nu är det nog dags ändå. Sen somnar vi ovaggade till sömns i våra stora, men ganska hårda sängar.

Nu gnäller dottern, lite lagom tills att vi ska till middagen. Bådar inte gott. Hon har gjort sig ett ansikte/skrik på detta hotell och är nog lika hatad som älskad av våra grannar gissar jag...