Sista dagen

Morgonen börjar tidigt, innan solen ens gått upp. Efter att ha gett dottern gröt, ny blöja, slangat hennes snoriga näsa, underhållit, gett sonen ett äpple och satt på Lilla spöket Laban på iPaden, så har nu dottern somnat om, sonen är nöjd och jag passar på att sitta lite framför datorn. Har bara några sidor kvar i min riktigt intressanta bok (En god man) och de sidorna vill jag spara till poolkanten senare idag.

Jag sitter och drömmer mig bort till alla de resor vi kommer kunna göra med barnen längre fram. Sen, när de är större. Vandring i Alperna, båtluff i Grekland, safari i södra Afrika, roliga skidresor, Disneyworld i Orlando... Att få större barn ska bli så galet roligt! Även om de så klart är sötare än sötast nu, så innebär så här pluttiga individer vissa begränsningar. Jag trodde att jag skulle gå under av irritation över att inte få resa som jag är van vid efter att jag fått barn. Men jag tycker faktiskt att jag hanterar det riktigt bra. All inclusive en vecka på vintern, min syster i Italien på sommaren och lite sommarstuga och sånt runt omkring - det är inte fy skam och jag tycker att det är riktigt mysigt. Det går inte att komma ifrån att det är sjukt mycket enklare att resa till ett ställe med barnpool, barnvagnsramper och barnmeny på buffén, än att packpacka sig runt i något otillgängligt land utan rinnande vatten. Och är det enklare - så blir det roligare och därmed genomförbart.

Jag och sambon har ju haft ljuvliga kvällar tillsammans på altanen när barnen somnat. Suttit och tittat på alla som går förbi, ätit efterrätter och pratat om allt. Vi har plöjt igenom ämnen som jobbambitioner, hur kommunikativa (eller inte) många människor är, att min sambo känner sig säker på att han fått förlossningsdepression efter båda våra förlossningar (ja, män kan också få det), hur stolt jag känner mig över att gå Steg 2, om barnen ska sova i samma rum nu eller inte, hur vi ska orka gå ner i vikt båda två, våra barns olika beteenden och utveckling etc etc. Kommer sakna de där stiunderna när vi kommer hem, för de kommer inte lika självklart i vardagen, även om vi pratar en hel del hemma också.

Den där ryskan jag berättade om, som jobbar inne på Kids Club gav mig så fina komplimanger igår. Hon frågade vad jag jobbar med, och när hon fick veta blev hon mycket intresserad och glad. Hon sa att hon aldrig träffat en terapeut förut och att hon inte riktigt förstod hur man vågar gå i parsamtal. Hur ska man våga säga saker till sin man när en tredje part är i rummet - om man inte vågar säga de sakerna till honom när man är ensamma hemma? Hon sa sedan att första gången jag kom in i lokalen var det som en "fresh wind" och att det varit så lätt att prata med mig. Hon sa att hon är övertygad om att jag är mycket bra på mitt arbete, eftersom hon så självklart öppnat sig och känt förtroende för mig. Tack, det var gulligt sagt och jag ska träna på att låta komplimanger leva lite längre än 10 minuter i mitt hjärta...

Vi har på denna semester umgåtts med en tjej i min ålder och hennes 6-årige son. Han har blivit en stor favorit i min sons liv, och vi har haft väldigt trevligt ihop vid poolen, vid frukost, lunch och middag. Jag blir som alltid väldigt intresserad av andra människors liv, så även detta. Hon är just nu gravid tillsammans med sin nya kille. Han har två barn sedan tidigare och de bor ej tillsammans. De planerar ej heller att flytta ihop än, utan sen - kanske. Kan bli impad av folk som vågar göra annorlunda. Vi vet inte hur det kommer att gå, men det är kul med variationer! Nu vaknade dottern, dags att agera!