Lilla dotter...

Igår tog dottern sitt första steg. Vill absolut inte ta några fler, men dock. Även hennes bror tog sina första när vi var utomlands, den gången på Sicilien.

Med åren har jag lärt mig att det är farligt och korkat att uttala sig för mycket om saker som man faktiskt inte varit med om själv. Detta är en insikt som kommit till mig sakta, i små hanterbara portioner. Men sedan jag fick barn har det börjat forsa över mig iställer. Så mycket saker jag sagt och tänkt och tyckt om föräldraskap, barn, uppfostran, trötthet, kärlek, ilska och livet som jag nu får stå med mössan i hand och ta tillbaka. Det händer så gott som dagligen. Jag förstår plötsligt när klienter lite försynt frågar om jag har barn, och ser lättade ut när jag svarar "ja, två stycken". Dessa klienter blev jag irriterad på förr; "Vad skulle jag inte kunna förstå för att jag inte har barn menar du?" Jag tar tillbaka allt. Jag lägger mig platt och inser att jag och min familj inte är så himla unik. Alla de gånger jag tänkte "så där kommer jag/vi i allafall inte göra!" får jag idag äta upp. Min omgivning är snäll, den slår mig inte på fingrarna särskilt ofta, och det är jag tacksam för.

Senaste insikten i raden är det här med att faktiskt bli trött på att ha småbarn. Att känna att de sliter, att man är för trött för att fungera riktigt adekvat. Att inte få sitta och äta middag ihop, äta kall mat, längta tills de börjar på dagis och samtidigt älska dem vettlöst.

Min dotter är ju min utmaning. Jag visste nog inte vad småbarn innebar innan hon kom till oss. Min son är så obegripligt lätt att ha och göra med och har alltid varit. "Vadå jobbigt första året? Vadå jobbigt när de börjar gå? Vadå känna att man vill slänga ut dem genom fönstret? Vadå sitta och alltid fika med kompisar på golvet? Vadå inte kunna gå på café tillsammans med sitt barn? Vadå vakna halv 6 på morgnarna? Vadå jobbigt att flyga fem timmar? Vadå trotsig unge som skämmer ut en på restaurang för att den skriker så förbannat för att den inte får leka fritt på golvet bland alla gäster? Vadå en unge som inte kan leka själv och sitta och titta på TV en timma så man får äta och läsa ifred?

Jag backar. Jag tar tillbaka allt. Jag är en av er nu. Jag förstår och jag ska aldrig mer inte förstå, tills nästa gång jag inte förstår.