Massor

Jag vet knappt hur jag ska lyckas sammanfatta allt jag har hunnit tänka sedan jag sist skrev. Jag har inte lyckats hitta tiden att skriva, vilket är tråkigt, för jag tänker på bloggen, och allt jag vill förmedla, varje dag. Jag får skriva det som finns närmast i huvudet.

Jag och sambon var på ett dagismöte förra veckan. Ett föräldrakooperativ som ligger nära där vi bor. Jag är ju mycket anti allt vad föreningar och frivilliga (för min del högst ofrivilliga) arbeten innebär. Inte vackert att säga, men sant. De föräldrar som skulle informera oss om dagiset var, så klart, mycket nöjda med detta och sa att personalen var toppen. Efter en timma gick vi därifrån och var knappt klokare. Ingen av oss kände att "Wow, detta dagiset verkar toppen!", men kunde väl inte såga det helt heller.

Den natten drömde jag så läskigt om en varg. En vit, med vacker teckning på nacke och rygg, med sylvassa tänder, som jagade mig runt på detta dagis och upp och ner över skog och snår. Känner jag mig så jagad av dagisfrågan? Nu har vi fått ett kommunalt dagis tilldelat oss, och nu ska vi alltså välja. Hur gör man? Vad ska jag gå på? Jag har ingen aning, vill ju ha facit på en gång så klart. Men ska försöka hälsa på dem båda imorgon och lukta mig fram till något form av beslut - som måste lämnas på tisdag...

Min sambo och jag har inte så bra nu. Hans bägare verkar ha runnit över. Han är arg, så arg på mig. På hur jag är, hur jag gör, och kanske framför allt inte gör. Jag får kritik som på många sätt är befogad, men jag har ingen aning om hur jag ska hantera den, eller göra mig själv till en bättre människa.

En stor kritik är att jag klagar på honom varje dag. Han upplever det som att jag klagar, kritiserar, varje dag och hela tiden. Detta har jag så klart väldigt svårt att hålla med om, då det inte alls är min mening. Men jag inser att jag gått i världens bästa härskarskola - min mamma. Hon ger min pappa order och kritik konstant. Konstant! Det är nästan komiskt att höra henne "gör det, hämta det, har du inte gjort det än?, du gör det där fel, gör så här, har du glömt vad jag sa?" och så vidare. Och min pappa sväljer ( i alla fall vad jag ser). Min sambo hävdar att jag är likadan. Det hoppas jag verkligen inte, men får väl anta att han vet vad han pratar om. Han har dock valt att inte bli som min pappa, utan biter nu ifrån, med besked. Han är nu så jäkla arg att jag inte känner att jag har utrymme att andas.

Han vill att jag ska förändra mig, acceptera honom som han är, acceptera livet som det är. Vara mer nöjd, klaga mindre, inte kräva av andra saker jag inte kräver av mig själv. De regler jag sätter upp ska gälla även för mig, små saker som irriterar mig ska jag svälja, jag ska ställa upp mer, på hans drömmar och önskemål, jag ska vilja vara tillsammans med bonusdottern mer, jag ska vara nöjd med den support han tycker att han ger mig i mina livsval, men jag ska även supporta honom mycket mer.

Jag blir matt. Hur ska jag kunna leverera detta? Hur ska jag kunna bli en nöjd människa, när det är mitt största problem i livet och alltid har varit - att ha svårt att se glaset som halvfullt? Hur ska jag supporta hans önskemål på en fritid, när de saker han gillar är så dödens tråkiga? Hur ska jag kunna sluta klaga på småsaker, när jag inte ens vet om att jag gör det?

Jag förstår att jag sätter upp krav och regler för andra som inte gäller mig. Det håller jag med om, och borde verkligen skärpa till mig, för det är ju egentligen pinsamt om jag tänker på det. Varför är det okej för mig att ge sonen en godisbit när det inte är det för någon annan? Kan inte svara på det. Anser uppenbarligen att jag har mer rätt att bestämma över honom, eftersom jag är med honom hela dagarna.

Jag borde ställa upp för andra som jag vill att de ska ställa upp för mig. Jag borde vara lika generös som en del andra är mot mig. Jag borde acceptera de begränsningar som livet medför, ekonomiskt och praktiskt (min sambo menar nog mest ekonomiskt, som han tycker att jag ställer höga krav på men levererar väldigt lite själv). Jag borde verkligen vara en mycket bättre bonusmamma, acceptera att ha en tonåring hemma, med de för- och nackdelar som det för med sig. Jag borde stötta min sambos högtflygande planer på företagande och entreprenörsskap.

Men om jag känner att det nästan känns övermäktigt? Om jag inte fattar hur jag ska leverara dessa saker? Behöver väl ännu en terapirunda känns det som, eftersom jag inte kan vara som jag är, utan att kränka, såra och förstöra min sambos liv (som han sa idag).

Men vet ni vad. Jag är så jävla skittrött på att ha det dåligt tillsammans. Så fruktansvärt less på att inte kunna planera en helg framåt i tiden för att jag inte vet om vi är sams då. Så otroligt ledsen över att vara så ensam om att leva i en dålig relation (då alla runt omkring mig gifter sig, köper sommarstuga och skaffar fler barn). Så skamsen över att vara avundsjuk på alla andras liv och relationer, som verkar flyta så otroligt smärtfritt fram. Men mest är jag så bottenlöst rädd att min familj ska splittras, min son ska förlora sin pappa och jag ska bli ensam. Inte för ensamheten i sig, den skrämmer mig inte, men för att inte kunna ge min son allt det han behöver. Att inte räcka till.

Tårarna faller, igen och igen. Är så less på att vara ledsen.