Umeå

Sitter på ett av mina två caféer och väntar på min chevrésallad. Har bihåleinflammation och känner mig trött men under kontroll. Ska efter maten hem till mitt rum och äta choklad och ligga i soffan och det ska bli väldigt skönt. Dagen har varit mycket givande, som den alltid är när den handlar om Affektfokuserad terapi. Men att sitta och lyssna mellan 8-17 tar på krafterna...

I morse när alla i klasskompisarna drösade in i klassrummet, kom plötsligt en av våra två psykiatriker in med en liten liten bebis. Va? Hon har ju inte varit gravid? Vems är det där? Och vad gör den här? Och herregud så söt den är! Det visade sig att hon och hennes man är familjehem till den lilla tvåmånaders bebisen och att han är uppväxtplacerad hos dem (dvs till efter gymnasiet). Han kom till dem för fyra dagar sedan, levde sina första sex veckor med sin biologiska mamma men har nu helt frivilligt lämnats över till min klasskompis och hennes familj. De fick frågan på fredagen och måndagen hade de en tvåmånaders bebis hemma. De har kastat sig ut och köpt barnvagn, planerat föräldraledighet, grävt fram bebiskläderna längst ner i kartongerna i garaget som sparats efter att deras 10-åriga tvillingar var små. Plötsligt är min klasskompis bebismamma igen. Och hon verkar så glad! Hon berättar plötsligt att hon hela tiden velat ha fler barn, att hon inte kände sig färdig efter tvillingarna, som kom till via IVF. När hon fyllde 40 (alldeles nyss) tänkte hon att hon borde sluta hoppas, sluta längta och acceptera att det är som det är. Och då, helt plötsligt, kom detta underbart söta barn. Så nära storklevererad som man kan komma. Eller som jag sa när vår lärare frågade vad han kom ifrån: "Från soc".

Jag vill hylla möjligheten at få barn på alla sätt som går att få barn på. Det är en välsignelse och jag blir så lycklig ända in i märgen av att hon fått möjlighet att få ett barn till, när de nu inte lyckades på annat sätt. Jag är så glad för denna sötnos till bebis, som får chansen att växa upp hos den familjen, hos en familj som vill ha honom, istället för att bli ännu ett trasigt barn från en trasig familj. En win-win-situation!

Det som har varit intressant under dagen har varit att se mig själv. Jag, som alltid varit så ointresserad av barn, alltid tyckt att bebisar är söta men inte så mycket mer än så, har fullkomligen stalkat denna lilla guldklimp. Jag började morgonen med att plötsligt vara tvungen att gå ut ur klassrummet och snyta mig, för att på så sätt få chansen att träffa plutten utanför där han sövdes i sin vagn. Sen stod jag alla raster och hängde över vagnen, pratade med min klasskompis, pratade med honom, gullade, rullade vagn, pratade med sån där röst som man aldrig vill höra inspelad för den är så fånig så man blir matt. Jag drogs som en magnet till hans närvaro, satt fånigt och log tvärs över klassrummet när han gurglade i sin nya mammas famn. Och klasskompisarna har retats... "Vill du kanske ha en bebis till Lisa"? Ja. Eller nej. Eller ja, absolut. Men nej, det orkar jag inte. Men jo, det vore ju helt underbart. Men nej, det vill inte min sambo. Vill jag? Min klassbästis har två barn och är så nöjd så nöjd. Hon står och tittar på lilla plutten med lite mer normal dos intresse. Han är söt och så, men tack men nej tack. Jag är nöjd. Jag vill göra annat i mitt liv. Jag är nöjd med de två jag har.

Varför kommer inte jag dit? För på ett sätt är jag verkligen det också. Jag vill hinna och orka med de två jag har. Jag hatar verkligen känslan att inte hinna med dem, var och en för sig. När sonen ligger i 40 graders feber, som förra veckan, och inte begär något överhuvudtaget. När han lite tyst säger "Mamma, kan du ligga hos mig lite", då vill jag hinna det. Inte som det blev, att jag lade mig bredvid hans varma kropp i två minuter, sen ramlade dottern. Sen två minuter till, sen ville hon komma upp i sängen också. Sen två minuter till, och då gnäller hon för att hon är hungrig. Och jag hör mig själv säga "jag kommer snart, vänta lite" till förbannelse. Till slut kommer jag ju inte ens tillbaka. Jag har gett upp möjligheten att faktiskt få ligga bredvid honom. Med ett barn till kommer detta bara bli värre, och jag vill inte! Jag vill hinna! Och jag vill vilja hinna!

Och ännu en gång konstaterar jag att barn skapar så mycket nya känslor. Så mycket nya insikter och förståelser. Jag tycker så mycket om den person jag blivit tack vare mina barn. Jag har blivit en mer förlåtande, accepterande, nyanserad, insiktsfull, kärleksfull person som har så mycket mer kärlek i mig än vad jag hade förut. Mer än någonsin är jag övertygad om att om det finns en mening med livet, så måste det vara att få barn, få vara med dem, vara i relation till dem, älska dem, se dem växa upp. Någon annan mening kan jag faktiskt inte tänka mig.