På plats i NY

Vi har nu överlevt första hela dagen i NY! Kom sent igår kväll, 4 på natten svensk tid, 22 deras. Ganska slut och vimmelkantiga. Är ju alltid ett projekt bara att ta sig ut från en flygplats i USA, man får ladda med en del tålamod. Sov katastrofdåligt för det är 0 isolering i fönstren så allt ljud kommer rakt in. Detta innebär polisbilar med olika spännande truddilutter, en sopbil som kom och hämta tomglas rakt nedanför fönstret, brandbilar, bussar, billarm (en som hade alla varianter av ljud som gick i en slinga om och om igen, mycket charmigt) och sen regnet som smattrade mot airconditionen som står helt löst på fönsterkarmen. Så vid 5-halv 6 gav vi upp och la oss och prata och vänta på att det skulle ljusna. Sen blev jag skitrött av någon anledning och orkade bokstavligt talat inte ta mig ur sängen, så det gjorde jag inte heller på några timmar till, vilket var både frustrerande och skönt. Kom iväg fram åt 12 och gick upp mot Fifth avenue och Time square (häftigt ställe!), Grand central station, Madison square garden (där det var filminspelning), Broadway och gick förbi Empire state building (som vi inte såg toppen på för att det var så dimmigt). Var även inne i State Library som är en helt fantastisk byggnad, mer monument än ett bibliotek. Och numera känt för att vara med i Sex and the city-filmen som jag så lämpligt såg på planet hit och därför hade helt färskt i minnet att det faktiskt var just där som Carrie skulle gifta sig i filmen. Var dock tvungen att fråga en något uttråkad informations-gubbe, som snabbt la fram ett papper där det stod rabblat var i huset filmen utspelar sig och längst ner på pappret stod det "Don´t ask me any questions because I haven´t seen the film and I won´t either". Ha, ha, en kille med humor!

Jag i trappan på State libarey. (Där Carrie sprang ner)

Vi har köpt biljetter till Broadway, ska även försöka leta efter American football-biljetter, men är inte helt säker på att det är säsong för det nu. Imorgon planerar vi att vara mer söderut på Mahattan, Soho, Little Italy och Battery Park. Snart ska vi ut och äta, men efter en hel dag på stan (med alla dessa människor! Herregud, Stockholm släng dig i väggen!!) är vi rätt sega och vill nog inte ta oss alltför långt. Ska nog unna mig en halv sömntablett för att få nån hel timmes sömn i natt.

Eftersom jag vet att erat intresse för min mens är stor, så kan jag säga att den inte har kommit än, vilket så klart är bra, då den skulle kommit igår. Jag klämmer mig själv på brösten i tid och otid och gör som vanligt: känner efter som fan. Dagens enorma trötthet vill jag inte alls tro har något med jetlag att göra, utan är ett graviditetstecken i min lite tvistade värld. Jag låg dock och grät på morgonen och kände (och känner) mig ganska säker på att det kommer gå åt skogen även denna gång. Antingen att mensen kommer när som helst eller att jag inom närmaste veckorna får ett missfall. Kan inte ge några som helst logiska förklaringar till varför jag känner så här, men det är som en Trisslott: Man hoppas så in i döden att just denna gång ska det vara mer än 25 spänn i vinst, och man får upp pulsen lite inför sista skrapningen, men se där, ännu en nitlott. Ja, det visste man ju någonstans. Tyvärr är det inte som ofta som det "plötsligt händer". Och samma sak känns det med graviditeten, det kommer inte bara plötsligt hända och gå vägen, sån tur har man bara inte...

En sak jag tror att jag skulle ha svårt för med att bo i New York är matkulturen. Och då menar jag inte bara att man får pommes frittes till allt utan också att det är en hets att äta så smalt och lite som möjligt. Jag som är en hungrig typ tycker till exempel att en trekantsmacka till lunch är skrattretande, medan folket här (läs:tjejer) verkar tycka att den är alldeles tillräcklig (om du ens äter lunch). Att frukost på sin höjd består av en yoghurt, men vanligast bara en kaffe i handen. Att jag sen på Starbucks måste läsa exakt hur många kalorier varje dryck innehåller gör mig skitirriterad! Det står bredvid priset, så det går inte att missa, att den innehåller 187 kcal, den 220 osv. Varför måste jag veta detta? Kan jag inte bara få smaska på min jordgubbs-frappochino med en STOR klick grädde på, utan att få kastat i ansiktet hur onyttig den är? Som om jag trodde att den var som en kopp te, utan socker och med lowfat milk...

Jag går loss i mitt rätta element i M&M butiken vid Times square!

Vet inte om jag känner mig extra upprörd efter att jag såg både Djävulen bär Prada och Sex and the city-filmen på flyget hit (och där är alla supersmala, välklädda, rika och verkar aldrig hungriga eller onyttiga). Jag vet att karaktärerna i de filmerna inte representerar ett tvärsnitt av New Yorks befolkning, men jag får för mig att jag ser små Carries överallt. Och blir då smärtsamt medveten om att jag verkligen INTE är en liten Carrie.